43.
För bra för att vara sant...
Här sitter jag nu i min röda, obekväma soffa, i min alldeles egna lägenhet och känner ensamheten komma krypande. Jag tänker på helgen som gått, hur jag strosade omkring på en regnig julmarknad med en fin vän, hur jag skrattade med min bästis, hur jag drack kaffe i en annan väns nya hus och hur jag tog en allt för sen promenad genom natten med en man jag alltid varit lite småkär i. Och jag tänker på de mjuka, heta, magkittlande kyssar han gav mig den där natten.
Vi gick och vi gick, vi pratade, vi skrattade och han log det där leendet jag alltid varit knäsvag för. Vi avslutade promenaden i en stor gunga där vi låg länge länge. Jag kysste honom och han kysste mig tillbaka. En serie kyssar som fick min värld att snurra, alla tankar att för en stund försvinna och min mage att kittla till för en sekund. Mannen jag alltid varit lite småkär i låg i en gunga med mig, kysste mig och kollade upp mot himlen och talade om livet. Det låter fint. Vad mer kan man egentligen begära?
Det har varit en fin helg helt klart och jag ler när jag tänker på allt fint jag upplevt de senaste dagarna. Jag ler för att det känns som ett annat liv. Och det är det nästan. Det är jag som har upplevt det men ändå känns det som någon annan. Det utspelade sig så långt från var jag befinner mig nu att jag nästan ifrågasätter att det verkligen var jag som varit en del av historien och att jag inte bara har fått den berättad för mig i detalj. Det känns lite så, som att det är en historia någon berättat för mig eller som en dröm jag just vaknat upp ur och fortfaranda minns sådär tydligt och klart. Det är lite för bra för att vara sant och jag vågar inte helt acceptera sanningen. Jag intalar mig själv att det bara var en obetydlig kyss. En kyss som inte kan associeras med känslor utan bara en följd av stundens hetta. Jag kan inte tillåta mig att tro eller hoppas att de där kyssarna som utbyttes den natten egentligen hade någon djupare betydelse. Det vore helt enkelt för bra för att vara sant...
40.
I 3 år har jag saknat dig. I 3 år har jag tänkt på hur mycket du betydde för mig, hur jag gav mitt hjärta till dig så totalt och villkorslöst. I 3 år har jag älskat dig mer än någonsin. Och så idag, 3 år senare, står du framför mig, ler och kramar om mig. Vi pratar och skrattar och du drar mig intill dig så ja sitter i ditt knä, du håller fast mig, jag smeker dig lätt över håret och du kysser mig på halsen. Vi hejdar oss när vi samtidigt inser hur nära misstaget vi är, hur nära det är att vi kysser varandra. Jag känner mig förvirrad, förvånad.. och helt förlorad. Hur ska jag tolka detta? Hur ska jag veta vad du vill? Vad jag vill? Efter all denna väntan, längtan och saknaden, och nu står jag här.. stum
35.
vart ja mig i världen vänder står jag här med tomma händer letar efter något (någon?) som kan rädda mig
34.
det här med att skriva är allt något väldigt fint. jag älskar att skriva. ibland (nu är ett sånt tillfälle) vet jag inte varför jag måste skriva men jag måste. jag har den där längtan i fingrarna att bara få skriva, ord efter ord, innebörd ej nödvändigt. jag behöver inte skriva om något speciellt eller intressant eller ens något som någon kommer läsa men jag måste skriva. som nu. jag mår bra just nu, eller egentligen inte, har ont i huvudet och känner mig nästan yr. men ändå mår jag bra. det låter sjukt, jag vet, men jag har hamnat i en underbar stad, hamnat i en underbar klass i en underbar skola och med underbara lärare. jag har hittat hem. lägenheten är nyskurad, maten är lagad och uppåten, och jag känner mig sådär nöjd med mig själv. det är en skön känsla.
24.
20.
17.
it's not a cry that you hear at night, it's not somebody who's seen the light, it's a cold and it's a broken hallelujah
16.
kom på mig själv i förrgår med att tänka att jag vet inte längre vilket humör jag är på.. konstig känsla måste jag säga!
såg en smärtsamt vacker solnedgång och tänkte att jag borde vara lycklig
men är jag lycklig?
stundtals kanske men inte konstant
ligger just nu i sängen och ignorerar det gråa vädret utanför fönstret och inbillar mig själv att drar jag inte upp för fönstret och får det bekräftat så finns det inte. det är strålande sol, 30 grader varm och jag befinner mig inte i en liten håla i dalsland, sverige. men det är väl daxs att vakna upp nu och inse att jag inte kan stanna i den varma trygga sängen för alltid. någon gång måste jag dra upp för fönstret och konfrontera det gråa. någon gång...
13.
11.
3.
1.
