enplatsattskrivaavsig

det här med att skriva är allt något väldigt fint. jag älskar att skriva. ibland (nu är ett sånt tillfälle) vet jag inte varför jag måste skriva men jag måste. jag har den där längtan i fingrarna att bara få skriva, ord efter ord, innebörd ej nödvändigt. jag behöver inte skriva om något speciellt eller intressant eller ens något som någon kommer läsa men jag måste skriva. som nu. jag mår bra just nu, eller egentligen inte, har ont i huvudet och känner mig nästan yr. men ändå mår jag bra. det låter sjukt, jag vet, men jag har hamnat i en underbar stad, hamnat i en underbar klass i en underbar skola och med underbara lärare. jag har hittat hem. lägenheten är nyskurad, maten är lagad och uppåten, och jag känner mig sådär nöjd med mig själv. det är en skön känsla.

alltså nu var de fan längesen ja skrev här, men nu e de på tiden igen. hela min värld har rubbats totalt! den senaste tiden har flugit iväg och jag har fått ta in så extremt många intryck på så väldigt kort tid, sjukt! jag har lärt känna så otroligt många vackra människor och jag har lärt känna en underbar stad och jag har fjärilar i magen. jag hade gjort ett löfte med mig själv att inte träffa någon kille och gå in i ett förhållande utan att verkligen veta att han är den rätta. men så träffar jag I. han vänder upp och ner på min tillvaro, han får mig att känna saker jag inte trodde jag skulle känna igen. men det som verkligen gör honom så speciell, vilket jag insåg först nu, är att jag inte en gång har jämfört honom med E... jag känner inte alls samma saknad till E som jag gjorde innan. om ens någon.. och K har inte funnits i mina fantasier på  länge nu.. jag känner knappt I och han känner knappt mig. men det är något i hans blick, i hans sätt att röra vid mig, hur han drar mig intill sig, något i hans kyssar. jag försöker hela tiden tvinga ner mig själv tillbaka ner på marken, att inte göra något förhastat som jag senare kan komma att ångra. men när han ler mot mig är jag totalt hjälplös.. jag vet inte vad som håller på att hände men jag har heller ingen möjlighet att ändra på det, jag är fast. men inte fast på ett sådant sätt att jag vill därifrån, tvärt om. det finns som en dragningskraft i honom som liksom drar mig intill han. jag kan inte motstå men samtidigt är jag inte säker på att jag vill motstå.. känner mig förvirrad, liksom som i ett rökmoln, virrandes omkring utan att egentligen veta åt vilket håll jag går åt eller ens var jag hoppas hitta. det var länge sedan jag kände så, eller ens aldrig någonsin.. det är så nytt och alla intrycken liksom tumlar runt i huvudet på mig. förvirrad tjej? JA!!!