43.
För bra för att vara sant...
Här sitter jag nu i min röda, obekväma soffa, i min alldeles egna lägenhet och känner ensamheten komma krypande. Jag tänker på helgen som gått, hur jag strosade omkring på en regnig julmarknad med en fin vän, hur jag skrattade med min bästis, hur jag drack kaffe i en annan väns nya hus och hur jag tog en allt för sen promenad genom natten med en man jag alltid varit lite småkär i. Och jag tänker på de mjuka, heta, magkittlande kyssar han gav mig den där natten.
Vi gick och vi gick, vi pratade, vi skrattade och han log det där leendet jag alltid varit knäsvag för. Vi avslutade promenaden i en stor gunga där vi låg länge länge. Jag kysste honom och han kysste mig tillbaka. En serie kyssar som fick min värld att snurra, alla tankar att för en stund försvinna och min mage att kittla till för en sekund. Mannen jag alltid varit lite småkär i låg i en gunga med mig, kysste mig och kollade upp mot himlen och talade om livet. Det låter fint. Vad mer kan man egentligen begära?
Det har varit en fin helg helt klart och jag ler när jag tänker på allt fint jag upplevt de senaste dagarna. Jag ler för att det känns som ett annat liv. Och det är det nästan. Det är jag som har upplevt det men ändå känns det som någon annan. Det utspelade sig så långt från var jag befinner mig nu att jag nästan ifrågasätter att det verkligen var jag som varit en del av historien och att jag inte bara har fått den berättad för mig i detalj. Det känns lite så, som att det är en historia någon berättat för mig eller som en dröm jag just vaknat upp ur och fortfaranda minns sådär tydligt och klart. Det är lite för bra för att vara sant och jag vågar inte helt acceptera sanningen. Jag intalar mig själv att det bara var en obetydlig kyss. En kyss som inte kan associeras med känslor utan bara en följd av stundens hetta. Jag kan inte tillåta mig att tro eller hoppas att de där kyssarna som utbyttes den natten egentligen hade någon djupare betydelse. Det vore helt enkelt för bra för att vara sant...
