enplatsattskrivaavsig

du lärde mig att förakta mig själv

vill bara sätta mig i bilen, höja musiken i bott och köra, bara köra. utan att tänka, utan att veta var jag är på väg. jag vill inte vara på väg någonstan men ändå vill jag bort. jag vill bara åka, bara köra och köra och köra, inte läsa skyltar, bara gå på magkänslan. bara följa vägen. bara åka. jag pallar inte att vara kvar här, jag kvävs, får ingen luft. allt är som en suddig gammal film som bara väntar på att allt ska komma till det där lyckliga slutet. bara det att i min film finns inget lyckligt slut. det bara fortsätter i svartvita nyanser utan att någonsin skifta i färg. jag måste bort. klarar inte inte av mer svart och vitt. klarar inte av att bli sårad och skadad en gång till. jag trodde jag började bli imun, att jag inte tog åt mig att jag bara kunde slå dövörat till och  vägra lyssna. men ibland inser jag att jag inte är mer än bara människa. jag kan inte sluta bry mig och stänga av helt. för varje gång något slår emot muren jag byggt upp bildas en liten spricka. en liten men ändå ännu en liten spricka. det finns många sprickor nu. och alla dessa små sprickor riskerar att riva muren. förstöra min tillvaro. krossa mig helt. allt det jag lyckats bygga upp innanför muren, allt det jag låtsats vara bara mitt, det som jag trodde jag skulle kunna skydda från allt det onda utanför. men jag inser nu att det enda som återstår för mig nu är att fly. svansen mellan benen och bara så fort som möjligt ta mig härifrån. ser ingen annan utväg. måste bort. vill bara sätta mig i bilen, höja musiken i bott och köra, bara köra