enplatsattskrivaavsig

Jag hatar att jag saknar dig. Jag vet att jag inte borde. Jag vill inte. Jag såg en bild på dig idag och det stack till i bröstet igen. Jag trodde jag var okej med det här, att jag klarar mig bra utan dig, men jag hade fel. Jag vill egentligen inte utesluta dig från mitt liv, det vill jag verkligen inte. En del av mig säger att det är bäst så, att jag måste. Jag intalar mig själv att om jag bara låter dig gå kommer ödet avgöra vilket det blir. What is meant to be will be. Samtidigt saknar jag dig. Jag saknar att kunna skicka ett sms till dig bara för att jag kan. Nu kan jag inte det. Jag har inte kvar ditt nummer. Jag har tagit bort dig som vän på faacebook, blockat dig och slutat följa dig på instagram, rensat min telefonlista så jag inte kan hitta ditt nummer bland gamla samtal och jag har raderat alla sms. Du finns inte kvar. Tomheten efter dig är brutal och det är bara mitt fel.