41.

Mannen jag skulle kunna älska

Jag ville inte prata med dig. Eller det ville jag egentligen, jag ville inget hellre. Jag hade bara bestämt mig för att ignorera dig ikväll. Det gick bra till en början tills du kom fram till mig och kramade mig hårt bakifrån, du höll fast mig och bad mig sluta undvika dig. Jag vände mig om och krånglade mig ur ditt grepp. Jag gav dig en krav och sa grattis på födelsedagen men att nu ska jag fortsätta ignorera dig och så gick jag. Det gick inte. Jag kunde inte hjälpa att titta åt ditt hål. Jag kunde inte missa hur du kramade henne och jag kunde inte hjälpa att det stack till i hjärtat. Som tusen nålar.

Jag ser min bästa vän stå och prata med dig och jag går fram, tar tag om hennes arm och säger till henne att hon har väl inte glömt att vi ignorerar dig ikväll. Du tar tag i mig igen och vänder mig mot dig. Du tittar mig i ögonen och skrattar när du frågar varför. Jag svarar därför och sekunden senare kysser du mig mjukt men bestämt rakt på munnen. Jag sugs in i kyssen och kan inte göra motstånd. Jag blir ett med dig.

Sov hos mig, ber jag. Jag kan inte, svarar du. En annan kväll. Nej, svarar jag, inte någon kväll i så fall. Du säger att du vill men att du inte kan och att jag sett dig med någon annan ikväll och att hon tydligen är kär i dig. Hon hade sett dig kyssa mig tidigare och hon hade sprungit gråtande ut från stället. Du säger att den kyssen var ett misstag. Jag inser att kramen jag sett mellan er tidigare var mer än bara en vänskaplig födelsedagskram, i alla fall för henne. Det svider till igen och jag känner tårarna bildas i mina ögon. Hon. Jag lekte med henne när jag var liten. Är hon kär i mannen jag skulle kunna älska? Du avbryter mina tankar med att berätta att du sovit hon henne för ett tag sedan. Du hade varit full, hon nykter. Inget hade hänt och du är inte intresserad av henne. Du säger att du är mer intresserad av mig. Men du är inte intresserad av mig, säger jag. Du skakar på huvudet. Du säger att du inte vet vad du vill och jag ber dig lyssna på ditt hjärta. Du svarar att jag vet var ditt hjärta finns och jag tänker på ditt ex som sårat dig så många gånger och som du inte längre litar på. Du vet att ni inte kommer bli tillsammans igen men du har svårt att släppa taget. Jag vet allt det där. Du har varit en av mina närmsta vänner det senaste halvåret och vi har under den tiden alltid funnits där för varandra. Jag tänker på det och tårarna kommer tillbaks när jag tänker på att jag inte längre kommer kunna vara din vän. Din osäkerhet är för stor och det faktum att du är mannen jag en dag skulle kunna älska gör det hela svårt. Mitt hjärta klarar inte av alla falska förhoppningar du ger mig. Det klarar inte av din osäkerhet som inte vet vad du vill.

Det är en svår sak att släppa in någon så som jag släppt in dig men det är än svårare att släppa taget om dig nu. Du är inte bara mannen jag skulle kunna älska, du är också min vän. Men din osäkerhet gör att dess två roller omöjligt kan samverka. Hade du bara bestämt dig för det ena eller det andra hade jag kunna anpassa mig men när du inte vet, hur ska då jag? Jag inser att du tar för mycket energi från mig och att jag måste låta dig gå. Jag måste radera dig från mitt liv. Jag säger hejdå och när jag vänder mig om och går känner jag hur tårarna jag hållt tillbaks under vårt samtal sakta tränger fram. Jag går hem och jag gråter hela vägen. Jag tänker att jag aldrig mer ska gråta över dig. Jag ska inte gråta över en man jag ändå inte kan få.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0