enplatsattskrivaavsig

ibland funderar jag på varför man går igenom all skit hela tiden?

varför måste man bearbeta en sak tusen och en gånger?

skulle det vara mer skonsamt att bara strunta i det där omtalade fenomenet kärlek?

skulle vi må bättre om vi nöjde oss med att ha en massa vänner men ingen som är det där lilla extra?

behöver vi inte en speciell person i vårt liv?

någon som inte bara är världens bästa vän?

utan även din drömprins, din räddare i nöden, han som räddar dig varje dag bara genom att andas

behöver vi inte känna så ibland?

går det att leva utan och ändå leva livet fullt ut?

vill man det?

vill jag?

det där med kärlek är bra svårt ändå

ibland funderar jag på om kärlek är något vi människor bara har hittat på

det där äkta magkittlande som varar för evigt

finns det en sådan känsla eller inbillar vi oss bara att den finns?

letar vi efter något som inte alls finns?

fammlar vi i mörkret utan att vata vad vi letar efter

eller finns det faktiskt en Mr. Right för alla?

tänk om min skulle finnas på andra sidan jorden?

hur stor är chansen att man hittar rätt

och hur många gånger måste man hitta fel för att det till slut ska bli rätt?

riskerar vi att gå vilse på vägen?

och i så fall, finns det en karta och kompass?

eller är det fusk?

får man fuska ibland? det måste man väl få?

eller?

melissa horn sjöng:

vi kan inte leva utan våra andra hälft men för att hitta honom måste vi våga chansa

jag hoppas hon har rätt

men hur många gånger kan man chansa utan att bli helt imun mot kärlek?

kelly clarksson i sin tur sjöng:

"my heart can't possible break when it wasn't even hole to start with"

finns det alltså en gräns när vi inte längre bli mottagliga mot kärleken från en annan människa

och var går den gränsen?

har jag nått den?

eller har jag bara inte hittat rätt än?

kommer jag det?

hitta rätt alltså

tusen frågor men inga svar

inte konstigt man får huvudvärk rätt som det är..