enplatsattskrivaavsig

jag vet inte vad som hände

vart ja mig i världen vänder står jag här med tomma händer letar efter något (någon?) som kan rädda mig

det här med att skriva är allt något väldigt fint. jag älskar att skriva. ibland (nu är ett sånt tillfälle) vet jag inte varför jag måste skriva men jag måste. jag har den där längtan i fingrarna att bara få skriva, ord efter ord, innebörd ej nödvändigt. jag behöver inte skriva om något speciellt eller intressant eller ens något som någon kommer läsa men jag måste skriva. som nu. jag mår bra just nu, eller egentligen inte, har ont i huvudet och känner mig nästan yr. men ändå mår jag bra. det låter sjukt, jag vet, men jag har hamnat i en underbar stad, hamnat i en underbar klass i en underbar skola och med underbara lärare. jag har hittat hem. lägenheten är nyskurad, maten är lagad och uppåten, och jag känner mig sådär nöjd med mig själv. det är en skön känsla.

alltså nu var de fan längesen ja skrev här, men nu e de på tiden igen. hela min värld har rubbats totalt! den senaste tiden har flugit iväg och jag har fått ta in så extremt många intryck på så väldigt kort tid, sjukt! jag har lärt känna så otroligt många vackra människor och jag har lärt känna en underbar stad och jag har fjärilar i magen. jag hade gjort ett löfte med mig själv att inte träffa någon kille och gå in i ett förhållande utan att verkligen veta att han är den rätta. men så träffar jag I. han vänder upp och ner på min tillvaro, han får mig att känna saker jag inte trodde jag skulle känna igen. men det som verkligen gör honom så speciell, vilket jag insåg först nu, är att jag inte en gång har jämfört honom med E... jag känner inte alls samma saknad till E som jag gjorde innan. om ens någon.. och K har inte funnits i mina fantasier på  länge nu.. jag känner knappt I och han känner knappt mig. men det är något i hans blick, i hans sätt att röra vid mig, hur han drar mig intill sig, något i hans kyssar. jag försöker hela tiden tvinga ner mig själv tillbaka ner på marken, att inte göra något förhastat som jag senare kan komma att ångra. men när han ler mot mig är jag totalt hjälplös.. jag vet inte vad som håller på att hände men jag har heller ingen möjlighet att ändra på det, jag är fast. men inte fast på ett sådant sätt att jag vill därifrån, tvärt om. det finns som en dragningskraft i honom som liksom drar mig intill han. jag kan inte motstå men samtidigt är jag inte säker på att jag vill motstå.. känner mig förvirrad, liksom som i ett rökmoln, virrandes omkring utan att egentligen veta åt vilket håll jag går åt eller ens var jag hoppas hitta. det var länge sedan jag kände så, eller ens aldrig någonsin.. det är så nytt och alla intrycken liksom tumlar runt i huvudet på mig. förvirrad tjej? JA!!!

Innerst inne älskar jag dig. Jag älskar hur dina ögon ser på mig, hur du skrattar, hur du ler.. åh det där magiska leendet som jag skulle ge vad som hellst för att få se. Jag älskar hur du smeker mig, hur dina händer drar mig intill dig. Jag älskar dina läppar mot mina. Jag älskar att titta dig djupt in i ögon och tänka att jag skulle kunna stanna här i din famn för alltid. Men du vill inte. För dig är det hela bara en lek. Du är inte ute efter något säger du. Jag blundar, sväljer smärtan och svarar att "nej, vem fan e de.." sen skrattar jag och kysser dig igen. Men inom mig känner jag hur tårarna bildas i ögonen och rinner ner för kinden. Tårar du aldrig någonsin kommer att få se..

du lärde mig att förakta mig själv

vill bara sätta mig i bilen, höja musiken i bott och köra, bara köra. utan att tänka, utan att veta var jag är på väg. jag vill inte vara på väg någonstan men ändå vill jag bort. jag vill bara åka, bara köra och köra och köra, inte läsa skyltar, bara gå på magkänslan. bara följa vägen. bara åka. jag pallar inte att vara kvar här, jag kvävs, får ingen luft. allt är som en suddig gammal film som bara väntar på att allt ska komma till det där lyckliga slutet. bara det att i min film finns inget lyckligt slut. det bara fortsätter i svartvita nyanser utan att någonsin skifta i färg. jag måste bort. klarar inte inte av mer svart och vitt. klarar inte av att bli sårad och skadad en gång till. jag trodde jag började bli imun, att jag inte tog åt mig att jag bara kunde slå dövörat till och  vägra lyssna. men ibland inser jag att jag inte är mer än bara människa. jag kan inte sluta bry mig och stänga av helt. för varje gång något slår emot muren jag byggt upp bildas en liten spricka. en liten men ändå ännu en liten spricka. det finns många sprickor nu. och alla dessa små sprickor riskerar att riva muren. förstöra min tillvaro. krossa mig helt. allt det jag lyckats bygga upp innanför muren, allt det jag låtsats vara bara mitt, det som jag trodde jag skulle kunna skydda från allt det onda utanför. men jag inser nu att det enda som återstår för mig nu är att fly. svansen mellan benen och bara så fort som möjligt ta mig härifrån. ser ingen annan utväg. måste bort. vill bara sätta mig i bilen, höja musiken i bott och köra, bara köra